Vem skyddar vem egentligen?

///Hufvudstadsbladet

Som känt hamnade år 1990 en stor del av DDR:s
säkerhetspolis Stasis utrikesunderrättelseinformation hos
amerikanska underrättelsetjänsten CIA. För några veckor sedan
beslöt USA, efter förhandlingarna med Tyskland, att de
så kallade Rosenholzarkiven inte längre är hemligstämplade.
För de tyska myndigheter som förvaltar Stasiarkiven innebär
det här att samma kriterier som tillämpas på forskningen kring
andra handlingar i Stasiarkiven kan tillämpas
också på forskningen beträffande dessa handlingar. Därmed
öppnas nya perspektiv på “Vergangenheitsverwaltung”,d.v.s.
förvaltningen av Tysklands förflutna.[:]

Rosenholz lär omfatta ungefär 400 000 namn av vilka kanske
en fjärdedel bedöms vara verkliga informatörer. En mycket
liten bråkdel är finska medborgare, och de namnen har
Finland fått från USA år 2000. I ett skriftligt spörsmål
frågar jag nu regeringen om det äntligen är möjligt att få i
gång forskningen kring den finländska aktiviteten i DDR:s
internationella underrättelsetjänst.

Regeringen har hittills vägrat att till mötes gå kravet på att
allt borde offentliggöras med hänvisning till behovet att
skydda internationella relationer, statens säkerhet och de
enskildas integritet. Nu har den situationen förändrats.
Efter USA:s färska beslut är det knappast längre nödvändigt
att skydda de internationella relationerna. Vad
gäller statens säkerhet, skulle det ju vara absurt om det
verkligen vore så som vissa påstår att personer i hög statlig
ställning kunde bevisas ha varit Stasis informatörer.
Skyddet av de enskildas integritet kunde man tillgodose
på många olika sätt.

Mitt förslag är att statsrådet grundar en obunden
expertgrupp, som får tillgång till allt material och som
efter noggrant arbete, som delvis bör utföras i Berlin,
offentliggörs in analys. Professorn i politisk historia vid
Helsingfors universitet Seppo Hentilä skulle vara en meriterad
ordförande för en sådan expertgrupp.

En av personerna i Rosenholz-materialet, doktor Alpo Rusi,
tycks ha fallit offer för både Stasi och finska Skypo. Hans
fall är ingalunda slutbehandlat, även om man inom den
finländska politiska eliten hoppas att denna för Skypo
ytterst pinsamma affär grundligt skall falla i glömska under
semestern. Det är milt sagt skandalöst att Skypo ännu
så sent som i slutet av mars i år visade upp det felaktiga
arkivkortet om Rusi som det grundläggande beviset för hans
spionarbete. Med hjälp av tyska experter hade Skypo själv
kunnat konstatera att Alpo Rusi endast var en potentiell
källa; ändå spred Skypo aktivt ut rykten tillpressen om att
fallet var klart.

Alpo Rusi gör klokt i att kräva sin rätt och att begära
skadestånd av myndigheterna och pressen, som gjorde honom
till spion redan under pågående förundersökning.
Också läckan från skyddspolisen om förundersökningen måste
klarläggas — minst lika aktivt som läckaget av de
hemligstämplade Irakhandlingarna. Inrikesminister Kari
Rajamäki (sdp) har tyvärr visat föga intresse för frågan.
Det har helt riktigt påpekats, att precis som Anneli
Jäätteenmäki hördes som vittne i Irakläckan kunde man nu höra
Esko Aho. Han hade ju haft tillgång till
sekretessbelagd information om förundersökningen kring Rusi,
vilket föranledde honom att kontakta Rusi för att ifrågasätta
dennes kandidatur i riksdagsvalet.

I Norge och – efter det norska exemplet – även i Sverige
har den statliga polisens agerande under de allra senaste
åren underkastats omfattande parlamentarisk granskning. Då jag
för första gången framkastade ett förslaget om det tog den
samiska televisionen i Norge kontakt med mig. Där hade man
kunnat avslöja att sameledarna utsatts för
övervakning på grund av misstankar om att de drev på tanken om
en egen stat, ett projekt som alltså ansågs hota norska
statens säkerhet. Frågan var om det samma kunde ha förekommit
i Finland, kanske rentav inom ramen för det nordiska
samarbetet.

Det är en mycket bra fråga och en fråga som man kunde få svar
på med hjälp av en likadan insyn i den finländska
Skyddspolisen, svarade jag. I Sverige fick ju många
intellektuella veta orsaken till att de hade blivit hårt
diskriminerade då de fick bekanta sig med registeruppgifter om
sig själva.

Varför inte öppna en motsvarande granskning av Skypos
agerande i Finland?
Det enda skälet är att den politiska eliten kanske är
alltför nära lierad med Skypo. Det är emellertid svårare att
fortsätta med att försvara Skypos agerande efter det
olyckliga fallet Rusi.

Facebook
Twitter
WhatsApp