///Hufvudstadsbladet
Det hemligstämplas alltför mycket i utrikesministeriet. Utrikesminister Erkki Tuomioja verkar – naturligtvis diskret – ha inlett en granskning av det verkliga behovet av sekretess i utrikespolitiken. Riksdagen granskar som bäst hur offentlighetsprincipen fungerar i verkligheten. Det är mycket viktigt att alla kan delta i en debatt om det som hotar våra samhällen. Ju mera information som förs in i riskanalyserna från så många olika håll som möjligt, desto bättre kan de gemensamma resurserna riktas. Det är därför jag nu har besvärat mig till Högsta förvaltningsdomstolen över att utrikesministeriet avslog min begäran att få en tjänstemannarapport om Finlands hotbilder. Rapporten är en del av beredningen av regeringens säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. [:]
Jag blev verkligen överraskad av hur ytligt regeringens utrikes- och försvarspolitiska utskott behandlade min begäran. Det gavs två motiveringar till avslaget. För det första, enligt offentlighetslagen är utskottets handlingar hemliga om utskottet inte beslutar annorlunda. Utskottet hade inte fått in i skallen att man också kan diskutera sin i lagen givna möjlighet till offentlighet. Man sade inte heller vilka intressen som skulle hotas om rapporten blev offentlig.
Detta påminner mig om en skandal i Bryssel för några år sedan. Ministerrådet och dess generalsekreterare Javier Solana hade – uppenbarligen under tryck från NATO – beslutat att stryka alla handlingar som berör EU:s eller ett enskilt medlemslands säkerhet från offentlighetslistan. Det kan i praktiken omfatta väldigt mycket av det som berör oss. Detta hände – knappast av en slump – strax före sommarpausen. Det uppstod ändå en storm där “Solana-beslutet” inställdes för att det skulle ha urholkat en viktig rättsprincip i EU, att varje beslut om sekretessen måste fattas “case by case” och bero på innehållet i handlingen.
Finlands regering som då kämpade mot denna alltför vida begränsning av offentlighetsprincipen har nu agerat enligt samma odemokratiska och självtillräckliga mönster. För det andra säger utrikesministeriet till mig att ärendet inte är “färdigt”. Just för att den demokratiska processen alltid är så halvfärdig och ofullbordad har medborgare den i grundlagen stiftade rätten att delta i beslutsfattandet inklusive dess beredning. Besluten blir nämligen annorlunda då så många som möjligt använder sina demokratiska rättigheter och skaffar sig information och en egen opinion om ärendet. Denna rätt till information är en väsentlig förutsättning för yttrandefriheten.
Förra veckan fördes en plenidebatt i riksdagen om icke-offentliggörandet av rapporten, på initiativ av kollegan Kimmo Sasi. Det var oroande hur envist statsminister Matti Vanhanen hävdade regeringens rätt att hålla medborgarna utanför den säkerhets- och försvarspolitiska diskussionen under många månader till. Även i Finland måste man ständigt värna om medborgarnas rätt att delta i beredningen av de demokratiska besluten – också utrikespolitiken berör ju var och en.
