///Hufvudstadsbladet
Under den långa flygturen från Europa till Buenos Aires och den tionde klimatkonferensen kunde jag inte låta bli att tänka att riksdagen, som skickat oss hit, borde betala till exempel 10 procent av flygbiljettens pris till något klimatvänligt beskogningsprojekt i kompensation för koldioxidutsläppen.[:]
En ny undersökning visar hur klimatkatastrofen redan drabbar de arktiska områdena. Då glaciärerna smälter stiger vattennivån i alla hav. Också i Östersjön. Alla som bidrar till problemet måste engagera sig för lösningar.
Efter många och långa förvecklingar blir Kyoto-protokollet verklighet den 16 februari 2005. Signalen till alla aktörer är att växthusgasutsläppen får en prislapp. Förnyelsebara energikällor och sparandet av energi blir intressantare och alternativen gynnas. Trycket på fripassagerarländerna blir allt större.
I Buenos Aires planeras redan regler för tidsperioden efter Kyoto, alltså 2012. Hittills har EU haft den globala ledarrollen. Det är helt klart att Kyoto-protokollet inte skulle ha hållits vid liv utan EU:s bestämda agerande. Men oron för konkurrenskraften dominerar nu den politiska debatten inom EU. Industrin kritiserar allt häftigare EU:s ”ensidiga” åtgärder. Den talar om ”kolläckan”, industrins flykt till länder som inte begränsar utsläppen.
I korridorerna i konferenscentret i Buenos Aires diskuteras nu om EU håller på att överge sin ledarroll. För att inte skrämma bort USA motsätter sig enligt uppgift Finland, Spanien och Polen i detta läge bindande utsläppsnedskärningar efter 2012 – och inte bara för EU utan också globalt. Finland lär också ha talat för att utsläppen i världen totalt sett ännu får öka i flera decennier.
Är ett sådant kompromissande verkligen en klok strategi? Jag ser det som ett strategiskt misstag. USA insisterar nämligen att frivilliga åtgärder, litet teknologi och en relativ effektivering av produktionen skall räcka. Därför gick USA aldrig med i Kyoto som ger ett absolut och rättsligt bindande tak för utsläppen. Även om fältet är fritt för innovationer i klimatpolitiken efter Kyoto skall man nog inte offra denna grundprincip.
Klokast är att EU fortsätter i sin framgångsrika ledarroll. EU kan och bör alliera sig med ett tiotal amerikanska delstater, ett växande vetenskapligt samfund och ett antal storföretag som inte tänker förbli likgiltiga gentemot de egna regeringarnas arrogans. Också länder som Kina och Indien med rekordsnabba utsläppsökningar känner trycket och visar de första tecknen på att stiga ombord. EU bör inte ge upp i denna avgörande stund. Gör man det
flyger vi till helvetet – i första klass.
