Bästa åhörare!

“Goddag, jag heter Heidi och jag bor i detta hus.” – Nej, jag bor faktiskt inte i detta hus, här i Ekenäs, utan dehär orden var början till mitt växelverkan med Svenskfinland. Vi hade flyttat från det enspråkiga Uleåborg till Helsingfors när jag var tolv, och jag upplevde det som alldeles normalt att kommunicera på svenska hos en svenskspråkig grannfamilj. Sedan dess har jag använt det andra inhemska språket väldigt mycket, inklusive de åtta arbetsåren i Bryssel. Under mina skolår var det svenskspråkiga småbarn som jag tog hand om,  de mest fantastiska (och skönt okritiska) språklärare. Jag lärde mig också från böcker om passionsväckande ämnen som fått mig att glömma språkbegränsningar. [:]

Framför allt har det alltid funnits många finlandssvenskar i alla strävanden jag deltagit i, i olika kretsar: med miljöaktivister, feminister, fredsvänner, gråterskor (mot kärnkraften), konstnärer och annat kulturfolk osv. Det är därför jag bär en finlandssvensk identitet utan att vara finlandssvensk, bland mina olika identiteter. En del av förklaringen är naturligtvis att jag hör till dem som tog risken att förälska mig i en finlandssvensk. Vilket härligt språkbad det var så länge det varade!

Jag hävdar att utan svenskan, utan finlandssvenskar, skulle Finland vara ett mycket tråkigare land. Tankegången om ett sådant Finland får mig att rysa. Låt mig ändå en sekund tänka på en hemstad utan tvåspråkiga gatuskyltar, utan lyxen att kunna läsa morgontidningarna på de två språken från något olika mentala världar… Helt entydigt: nej tack.

Ni, kära finlandssvenskar, tycks alltför ofta föra fram er existensstrategi som ett försvar. Jag har ett anspråkslöst förslag: varför inte bygga strategin mera på insikten att minoriteterna erbjuder majoriteten vidgade vyer? Varför inte börja med oss, uppskattnigsvis 1,3 miljoner finskspråkiga finländare som kan svenska i åtminstone någon mån så att vi t.ex. klarar en diskussion på svenska, och dessutom har en positiv attityd till att bli tilltalade på svenska? Och var så vänliga, byt inte till finska om vår svenska är ofullkomlig. 

Hufvudsstadsbladet är att gratulera för den goda idén, att skicka en gratis prenumeration till alla 8000-9000 nya finskspråkiga studenter som har fått ett bra vitsord i svenskan. (I och med att jag nämner detta, kommer jag ihåg mitt största trauma med svenskan. Jag hade för tjugo år sedan skrivit en liten insändare till HBL för att hävda att jag inte var någon miljöterrorist även om jag hade tagit del i den första Greenpeace-aktionen i Finland. Redaktionen hade vänt om varje ord, vilket ledde till det att jag inte vågade skriva ett ord på svenska under de följande 15 åren. Tills jag blev kolumnist i den nämnda tidningen…)

Utan att ifrågasätta behovet av vissa svenska rum, vill jag tänka att det behövs mycket mera gemensamma rum för finsk- och svenskspråkiga. Igår satt jag i en fullsatt sal i Borgå och kunde inte låta bli att beundra hur smidigt svenskan och finskan växlade i diskussionen. Låt oss skapa mera sådana gemensamma rum! Tiden visar om en egen finlandssvensk tv-kanal var en förträfflig idé, eller om det kanske vore lättare att locka finskspråkiga att titta på FST på en språkligt blandad kanal.

I dagens Finland har vi dock skäl att oroa oss för de svenskspråkigas rättigheter.
 
Kommun- och servicestrukturreformen har en central betydelse för hela Svenskfinlands framtid. Demokratin och effektiviteten är avigsidor av varandra. Tyvärr domineras aktuella strukturreformer av en ensidig strävan efter effektivitet. Medborgarnas rättigheter att påverka beslutsfattandet, och hur den svenska servicen ska skötas, är båda viktiga element som kan lätt glömmas bort. De svenskspråkigas rätt till jämlik service på sitt eget språk kommer inte att tryggas automatiskt.

Medan de enskilda kommunernas ansvar för den finlandssvenska helheten är stort, måste man alltid också göra en språkkonsekvensbedömning i stora förvaltningsreformer såsom kommun- och service-, polisdistrikts- och tingsrättsreformen. Behovet av detta blir allt viktigare när man bildar stora administrativa områden där befolkningsmajoriteten och arbetsspråket är finska. Större enheter får inte heller betyda försämrad kommunikation i glesbygdsområden så som i skärgården, och färjor samt förbindelsebåtar måste åka också i framtiden. 
 
De redan i grund- ock språklagen bestämda språkliga rättigheterna är alltså rättigheter, inte ett privilegium. Genomförandet av de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården kräver ansträngningar och dess fungerande bör undersökas från primärvård till äldreomsorg. Likaså Nödcentralsverket måste också i fortsättningen alltid betjäna både landets finsk- och svenskspråkig befolkning.

Det är myndigheternas sak att aktivt främja användningen av Finlands båda nationalspråk. En lösning för en förbättrad kunskap i svenska inom den offentliga sektorn, kunde vara ett särskilt språktillägg som skulle utbetalas för alla anställda som behärskar kommunens minoritetsspråk. Statens och kommunens anställda borde också ha rätt till språkutbildning på arbetstid.
 
 Det sjunkande antalet avlagda studentprov i svenska måste åtgärdas. Men hur? Positivt uppmuntran fungerar ofta bäst. Barnen kan få tidiga kontakter med det svenska språket i språkbad. Dem har jag själv varit med om att starta i Helsingfors på 1980-talet; synd bara att de kom för sent för mitt eget barn. I idrotten kan gemensamma rum för finsk- och svenskspråkiga barn och ungdomar vara mycket viktiga.

Man kan öka utbyte mellan finska och svenska skolor; språkkunskaperna kunde ju också vara en biprodukt av undervisningen t.ex. i historia, biologi eller konst. Det skulle vara möjligt att inleda undervisningen i svenska tidigare och att öka antalet språkveckotimmar. Tyvärr råder en felaktig uppfattning att språkstudierna är ett nollsummspel, att det att man lär sig ett språk skulle minska förmågan att lära sig ett annat. För mig skulle det ha varit mycket svårare att utan svenska kunskaper lära mig tyska i relativt mogen ålder. 

Rättskipning på svenska måste hålla lika hög kvalitet som på finska, och det har justitieministeriets arbetsgrupp också insett. Gruppen föreslår t ex lagändringar som skärper kraven på domarens språkkunskaper. Personalens tillräckliga språkkunskaper skall utvecklas även genom ekonomisk ersättning och genom att stödja arbetscirkulation mellan svenska och finska avdelningar, samt med hjälp av nordiskt tjänstemannautbyte. När tingsrätten i Korsholm ansluter sig till Vasa tingsrätt är svenskan faktiskt ett majoritetsspråk i det nya systemet, vilket också har varit en orsak till anknytningen. Svenska avdelningar vid tingsrätterna i Borgå, Lojo och Åbo har en viktig betydelse med hänsyn till underhållningen av den svenskspråkiga arbetsmiljön. En egen svensk avdelning vid t ex Helsingfors tingsrätt skulle också kunna övervägas.

Ärade festpublik,

Finlands invandringspolitik, inklusive asyl- och flyktingpolitik, har baserat sig alltför mycket på ett kontrollperspektiv och alltför lite på ett genuint intresse för mångfald, rättvisa och människornas behov. En av de livligaste medborgardiskussionerna på sistone har förts om asylpolitiken. Det finländska samhället har gett stort stöd till kyrkan då den skyddar asylsökande.

Den mest glädjande delen för mig personligen i den blågröna regeringens programm är de nya tonerna i invandringspolitiken. Migrationsminister Astrid Thors, Folktingets förra ordförande, representar de bästa traditionerna av öppenhet och tolerans som, onödigt att säga, är typiska för finlandssvenskar.

Astrid Thors har mycket klokt betonat, att det inte borde spela en så stor roll på vilka grunder en människa har kommit till Finland, om hon kommit hit för att söka asyl eller för att arbeta. Även den som har fått ett negativt beslut till sitt asylansökan borde ha möjligheten att stanna, de har ju ofta ett jobb och har börjat integreras. Att öppna landets arbetsmarknad kommer hela samhället till nytta.

Lagförändringar är att vänta. Det såkallade B-uppehållstillståndet, som är ett tillfälligt uppehållstillstånd med begränsade rättigheter till skola och hälsovård mm., och som har gjort det omöjligt för de asylsökande att integrera sig i det finländska samhället, skall avskaffas snart.   Utlänningsverket, på engelska “alien” agency, som i debatten fått stark kritik för sina restriktiva beslut, får ett mänskligare namn, migrationsverket, och underordnas bättre större politisk tillsyn.

Allt det som pågår i invandrings- och asylpolitiken är ett uppmuntrande bevis på, att Finland kan bli öppnare och mer tolerant. Det blir lättare att andas.

Det svenska språket är fortfarande en kulturell förmedlare till det övriga Norden. Då man i Finland om drygt ett år kommer att minnas året 1809, blir den gemensamma historian med Sverige aktuell. Jag låter mig aldrig gå miste om chansen att nämna Anders Chydenius från Karleby, som i ständerriksdagen gav impulsen till den skandinaviska öppenhetsprincipen år 1766. Under de senaste åren har öppenheten i förvaltningen blivit en grundläggande, konstitutionell rättighet bl.a. i EU. Den har också visat sig vara ett ypperligt botemedel mot korruption och missbruk av makt i många olika länder.

Med tanke på 1809 kan man å andra sidan konstatera, att anslutningen till det ryska kejsardömet ledde till födseln av en finsk nation, i vilken process de svenskspråkiga medborgarna var ett stort stöd.

Man kan vara glad för att Nordiska rådet håller på att hitta en ny roll, ett berättigande för sin fortsatta existens. Det finns impulser att öppna det nordiska samarbetet utåt. Det finns faktiskt skäl att stärka de nordiska betoningarna på flera områden: inom EU skall de nordiska länderna försvara – och även erbjuda andra – sin rättsliga och relativt humana kriminalpolitiska tradition, och inte låta sig anpassas till mera främmande rättskulturer. Här kan man lägga märke till att ett gemensamt förtroende för varandra är en förutsättning för ett mer långtgående samarbete, som är möjligt i det nuvarande EU.
 
Nordiska rådets nya president Erkki Tuomioja vill öppna det nordiska samarbetet och föra dialog med Ryssland, vilket är en välkommet initiativ. Man måste kunna tro att Ryssland trots allt är ett europeiskt land som gradvis måste knytas till EU. Detta kan också eftersträvas genom ett förstärkt Östersjösamarbete i vilket Nordiska rådet har redan ett starkt engagemang. Ryssland måste lockas till insikten att suvereniteten i dagens värld bara kan försvaras genom ett gränsöverskridande samarbete och gemensamma förpliktelser. Detta gäller i högsta grad för försöken att rädda Östersjön.

Ärade festpublik,

det har varit ett unikt tillfälle att tala för er här idag.