///Hufvudstadsbladet
I sin film den obekväma sanningen säger Al Gore att vi utan all tvekan redan lever ut konsekvenserna av klimatförändringen. Han eftersträvar åtgärder och påvisar att skeptikerna på samma sätt som i fråga om sambandet mellan tobak och cancer har spelat ut sin roll.[:]
Jag tror att vi lika mycket som vi söker egentliga utsläppsminskande lösningar borde dryfta frågan om vilka systemfel som måste elimineras för att vi skall kunna fatta de nödvändiga besluten.
Vi har nämligen att göra med ett mycket besynnerligt problem. Växthuseffekten, en produkt av industrialiseringen och globaliseringen, överskrider alla nationella, disciplinära och sektoriella gränser. Olika förvaltningssektorer kämpar direkt mot varandra, vilket ofta syns i till exempel motsättningarna mellan miljöministeriet samt handels- och industriministeriet. De nödvändiga internationella besluten inte fattas för att det inte finns någon ram på den nivå som sammanbinder alla länder. Fripassagerare stör och omintetgör de frivilligas ansträngningar. Och naturligtvis gäller problemet också flera vetenskapsgrenar som måste samarbeta.
Kanske Finlands Akademi kunde skapa förutsättningar för en sådan mångdisciplinär forskning som syftar till nya mekanismer i själva problemlösningen?
De nuvarande beslutsfattarna kan välja att inte agera, eftersom konsekvenserna når sin fulla dimension först då deras räkenskapsperiod är över. Hur kunde man utvidga det politiska beslutsfattandets ansvarsperspektiv bortom de fyra åren? Något för riksdagens framtidsutskott att begrunda?
Någonting oväntat och positivt håller ändå just nu på att ske i klimatpolitiken. Stern-rapporten som Storbritanniens regering har beställt, har plötsligt gett klimatförändringen en rejält höjd status. Låt oss hoppas att den leder till ökad beslutsamhet i de klimatförhandlingar som just nu pågår i Nairobi.
Nicholas Stern, Världsbankens före detta chefsekonom, övertygar i sin rapport på ett helt nytt sett då han prissätter klimatförändringen i tidsdimensionen. Ju snabbare man vidtar åtgärder, desto mera kostnader kan man undvika i framtiden. Prislappen på icke-aktion kan enligt Stern bli en femtedel av BNP år 2050 jämfört med en procent om man agerar omedelbart. Lyssnar även Södra kajen?
Det är ingen slump att just Storbritanniens regering har blivit en ledstjärna i den internationella klimatpolitiken. Den har nämligen en speciell institution, den vetenskapliga huvudrådgivaren. Dess uppgift är att analysera forskningsresultat på alla områden och att utarbeta rekommendationer åt regeringen. Sir David King, den förre titelinnehavaren, fäste stor uppmärksamhet just vid klimatpolitiken. Här finns utan tvekan en orsak till Tony Blairs och Gordon Browns klimataktivism.
Jag för min del föreslår att det under nästa regeringsförhandlingar fattas beslut om att även Finlands regering får en vetenskaplig huvudrådgivare. Viktigt är att organet placeras i statsrådets kansli ovanför de olika sektorernas inbördes maktkamp. Klimatpolitiken står just nu i en vändpunkt, den politiska viljan har nått en kritisk nivå. Men utan korrigering av systemfelen leder den ingenvart.