///Hufvudstadsbladet
Riksdagens stora utskott träffar nu för tiden regelbundet de finländska europaparlamentarikerna två gånger om året. Under vårt korta besök i Bryssel för ett par veckor sedan kom det fram att våra europaparlamentariker i regel inte, till skillnad från det som är tendensen i riksdagen, flaggar för snabb ratificering av EU:s grundlag inför Finlands ordförandeskap. Varför ratificera sådant som inte kommer att bli verklighet, frågade de flesta. Månne inte den finländska kommissionären Olli Rehn ändå är på rätt spår då han rekommenderar ratificering? Hans argument har dominerat även opinionerna i riksdagen: en finländsk ratificering påverkar Finlands ordförandeskap positivt. Finlands ja till grundlagen skulle enligt förespråkarna få en dominoeffekt som leder till flera ratificeringar och till slut skulle även Nederländerna och Frankrike tvingas säga ja till grundlagen – med minimala förändringar.[:]
Jag har varit med om att utvärdera grundlagen som acceptabel i sig även om den ingalunda är perfekt. Den är ändå en klar förbättring sedd ur demokratins synvinkel. Mera öppenhet, bättre möjligheter för både Europaparlamentet och de nationella parlamenten, klarare kompetensfördelning, ett europeiskt medborgarinitiativ – allt skulle minska demokratiunderskottet.
EU blir knappast demokratiskt om unionen inte förankras starkare i medlemsländernas politiska vardag. Det som allra mest har skadat EU:s demokratiska utveckling är statsöverhuvudena som ljuger om sitt agerande i Bryssel. Jacques Chirac är det förnämsta exemplet. Han förkunnade ju i fjol hemma i Paris att han hade dödat tjänstedirektivet under toppmötet i Bryssel. Så var det faktiskt inte.
Litet paradoxalt kunde en ratificering à la Finlande av en i och för sig mera demokratrisk grundlag förvärra grundlagskrisen om man ser att krisens rötter ligger i en växande klyfta mellan medborgare och beslutsfattare. Medborgarna skulle uteslutas och demokratin skulle offras för signalpolitiken som riktar sig till Bryssel. Här tar man gärna risken att eliten fattar beslutet varvid medborgarna fjärmas allt mer, men inte risken att engagera medborgarna. En dålig riskanalys helt enkelt.
Det skulle vara viktigt att erbjuda alla EU-medborgare möjligheten att medbestämma om grundlagen vid sidan av parlamenten. Varför kunde medlemsländerna inte komma överens om att folkomröstningen är en del av ratificeringen, till exempel i anslutning till nästa europaparlamentsval år 2009?
Delaktigheten kan rädda EU. Jämfört med nationalstaterna är EU mycket mera öppet för nya och modernare former av demokrati. Jag deltog i Bryssel i det första toppmötet om europeiska medborgarinitiativ, som arrangerades parallellt med statsministrarnas toppmöte. En rad europeiska demokratirörelsers långvariga arbete har faktiskt lett till att en miljon EU-medborgare ”från ett betydande antal medlemsländer” kan föreslå för kommissionen att åtgärder skall vidtas i en sakfråga som hör till unionens kompetens.
Det var uppmuntrande att höra hur det på olika håll redan finns medborgare som har idéer och förslag. Ett av de första är att EU formellt skall komma fram med en lag om medborgarinitiativet – oberoende av grundlagens öde.
