///Hufvudstadsbladet

Mitt ledmotiv sedan många år har varit att de offentliga uppgifterna och ansvaren måste fördelas på ett nytt och mera ändamålsenligt sätt mellan olika nivåer – från den egna byn eller kvarteret, kommunen, regionen, riket, EU samt världen. Den enskilda medborgarens röst skall höras på alla nivåer. Direkta val organiseras förutom kanske på den globala nivån där demokratin bara kan vara indirekt.[:]

Dessa tankegångar kan kallas ”global federalism”. Utan att stämpla Jukka Peltomäki med detta i våra förhållanden farliga ”f-ord” kan jag i denna anda välkomna hans förslag om de 20 regionkommunerna för Finland.

Det behövs alltså en ny mellannivå vars frånvaro har skapat en härva av allvarliga problem för samhället. Med globaliseringen blir utmaningarna allt större.

Då resurserna blivit knappa har man varit tvungen att effektivera serviceproduktionen genom att överföra den till olika mindre transparenta överkommunala organisationer. Ofta har man grundat aktiebolag som flyr all demokratisk insyn. I sjukvårdskretsarna har kommunerna, alltså skattebetalarna, tappat kontrollen över kostnaderna. Den som betalar fattar inte besluten.

Mycket små kommuner får enorma problem om en enda invånare behöver dyr specialvård, till exempel dialys. Jämställdhet mellan medborgarna kan man inte tala om då tillgången till tandvården eller socialarbetaren varierar från kommun till kommun. Städerna speciellt i huvudstadsregionen konkurrerar enormt om de största skattebetalarna och bollar mindre framgångsrika människor till varandra.

Nej, så kan det inte fortsätta om man vill rädda och förnya vår välfärdsmodell. Kommunen var en fantastisk idé, men den fungerar inte längre.

Om man skall vara riktigt uppriktig ser man att kommunen i verkligheten sällan blev den närkommun som man så stolt bjudit ut åt andra mera centraliserade länder. I mindre kommuner kan samma slutna krets ha haft all makt i långa tider och med det har de nya fräscha idéerna hållits borta. I stora städer förblir kommunen ofta avlägsen.

Men tänk om Peltomäkis reformförslag kunde befria gräsrotsnivån och skapa riktiga närkommuner? I dem kunde man utveckla massor av nya former av delaktighet för invånarna.

Och tänk om regionkommunerna från början kunde använda moderna mätare och metoder som sporrar till en produktion av service som både är effektiv och har kvalitet? I Danmark lär man till hälften belöna läkare inom den offentliga hälsovården med beaktande av antalet patienter som hör till deras ansvarsområde och bara till hälften med beaktande av vårdresultaten.Det lönar sig därmed att hålla patienterna friska och borta.

I de första reaktionerna på Peltomäkis förslag fick man höra hur dåliga regionkommunerna skulle vara för kommundirektörerna. Så omfattande reformer som Peltomäkis kan man givetvis förverkligapå ett mer eller mindre lyckat sätt. Det behövs en detaljerad vägkarta. Men varför inte börja med att bjuda in landskapens kommunfullmäktige i hela landet till en diskussion?