///Hufvudstadsbladet

Jag känner mig som en riktigt dålig oppositionspolitiker då
jag ibland känner sympati för regeringen. Den är tämligen
maktlös med tanke på den nästan hopplösa uppgiften att
skapa 100 000 nya arbetsplatser i landet.[:]

Regeringen får nog gärna lyssna till våra påminnelser om
vikten av att snabbt förbättra villkoren för
servicebranscherna och så vidare. Problemet är dock
pinsammare än detta. Det har blivit svårare att regera.

Ta nu till exempel den pågående diskussionen om kostnaderna
för föräldraskap. Hur många regeringar måste skriva i sin
programförklaring att kostnaderna bör fördelas på ett
rättvisare sätt? Lipponens andra regering gjorde det liksom
också regeringen Jäätteenmäki/Vanhanen. Ändå tycks
ingenting göras åt ett så uppenbart problem. Orsaken är att
arbetsgivarna i de kapitalintensiva (läs manliga)
branscherna inte ville avskaffa sina oförtjänta förmåner.

Plötsligt har vi en livlig diskussion om denna orättvisa
vid alla kaffebord i landet, i riksdagen likaså. Många tror
att man inte visste förut att verkligheten inte är alldeles
lika för kvinnor och män. Kanske det rent av är orsaken
till att så många kvinnor i 30-årsåldern har mycket mera
kortvariga jobb än män, frågar man nu.

Låt oss hoppas att regeringen med stöd av oppositionen och
den allmänna opinionen lyckas få metall- och
skogsindustripamparna att skämmas ordentligt.

Varför det dröjer måste ha något att göra med att det så
länge funnits en övertro på exportindustrins förmåga att
hålla nationen vid liv. Den är viktig men de nya
arbetsplatserna kommer allt mer att födas inom
servicebranscherna. Och detta betyder minsann inte att vi
alla kommer att tvätta varandras skjortor.

Om klyftan mellan regeringen och oppositionen ofta känns
lite konstlad och debatten mellan dem intellektuellt
oärlig, har intresseorganisationerna samma dilemma.
Arbetsgivarna i de kvinnodominerade branscherna kan ha
avsevärt mera gemensamt med de offentliga sektorernas
arbetstagare än med andra arbetsgivare. Medlemmar i samma
fiktiva takorganisation kan ha rakt motsatta intressen i
livsviktiga frågor.

Miljöpolitiken är ett område där jag för länge sedan lärt
mig att umgås med enskilda företag i stället för bara
takorganisationer. Takorganisationerna motsätter sig upp
till 99 procent av de reformer som behövs för att en
hållbar utveckling skall bli verklighet. De talar med de
regressivaste företagens röst. De som skulle få konkurrens
förmån om villkoren förändras skall ofta rent av tiga i de
gemsamma diskussionerna utåt.

Till exempel ville de små nordiska oljebolagen under slutet
av 90-talet ha striktare kvalitetsstandarder på EU-nivå för
trafikbränslen. Självklart ville de detta för att få bättre
marknader för sina renare bränslen. Men de fick inte ens
öppna munnen i möten med EU-parlamentariker. De stora och
mäktiga fick redogöra för hur ödesdigra planerna var för
dem. Nu efter några år visar Shell, BP & co. sig vara de
bästa garanterna på vägen mot förnyelsebara energikällor.

Globaliseringen av ekonomin driver fram nya intresse
konflikter som inte syns lika mycket i offentligheten som
de som man är van vid. Globaliseringen gör det också
svårare att styra utvecklingen, att regera landet.
Man kan göra en hel del för att stärka Finlands
konkurrenskraft i världen men Kina-syndromet driver företag
till länder som inte har utvecklat rättigheter i
arbetslivet eller miljöpolitiken i samma mån.

Detta kunde förena gamla ärkefiender. Företagen kunde kämpa
tillsammans med miljöorganisationerna och försvarare av
mänskliga rättigheter för bindande världsomfattande normer.
Regeringen och oppositionen borde komma ihåg att om man inte
lyckas, finns det allt mindre skatteintäkte ratt fördela
mellan staten och kommunerna för offentliga uppgifter. Lite
sinne för proportioner skulle faktiskt inte skada till
exempel under en het interpellationsdebatt i
riksdagshuset.