///Hufvudstadsbladet
Jag avstod från frestelsen att igen kasta mig in i kommunpolitikens skönt konkreta vardag. Dagarna är alltför långa redan nu, och kanske kan jag därmed bidra till att någon ny komet får en chans.[:]
Klart är dock att ingen i riksdagen kommer undan kommunalvalet, eftersom staten och kommunerna lever i ett ständigt olyckligt äktenskap utan att kunna skiljas från varandra.
I dag börjar budgetdebatten i riksdagen och vi gröna kommer kraftigt att argumentera mot de allmänna skattelättnaderna, som fått en förespråkare i till exempel samlingspartiet. Sådana skulle äventyra välfärdsservicen i kommunerna och endast leda till höjd kommunalskatt.
Dessutom finns det föga bevis för att allmänna skattelättnader på något magiskt sätt skulle förvandlas till nya investeringar och jobb. En i sammanhanget intressant uppgift är enligt detaljhandeln att en del av den växande köpkraften försvinner till Estland.
Att man försvarar kommunernas intressen mot staten bör inte uppfattas som att allt är som det skall vara i välfärdsservicen. Häromveckan kunde man läsa om hur de produktionsekonomiska experterna vid Tekniska högskolan hjälpt socialbyrån i Esbo med att förkorta behandlingen av ansökningarna om inkomststöd. De svåra och de lätta ansökningarna placerade i två skilda högar. Nu hoppas jag att jag får samma fantastiska resultat genom att sortera mina medborgarbrev i två högar…
Effektiviteten och produktivitetsökningen har blivit svordomar för att de oftast innebär att trötta anställda tvingas klara av allt mera arbete med allt färre kolleger. Skattepengar behövs för nyanställningar, men också för nya och fräscha idéer. Det handlar kanske inte alltid om lika enkla och spektakulära saker som i exemplet ovan, men säkert om någonting som är alltför intressant för att bli betraktat med förakt.
Raimo Sailas, berömd för sina skoningslösa sparåtgärder, har provocerat en debatt om den subjektiva rätten till dagvård. Till skillnad från honom ser jag inte lagen som ett problem, problemet är i stället hur kommunerna lyckas med att erbjuda “lätta” dagvårdsformer åt de familjer som har åtminstone den ena av föräldrarna hemma (det lär inte röra som om många procent).
I Heinola har man omdirigerat köerna från heldagsvården till konstklubben dit barnen kan komma två-tre gånger i veckan. Nyligen träffade jag i en liten kommun en stolt kommundirektör som tycker illa om att bygga nya väggar, eftersom sådant kräver investeringar. Kommunen har grundat småskaliga gruppdaghem i outnyttjade radhuslägenheter och alla tycks vara nöjda.
De kommuner som har lyckats bättre med att skapa alternativ till heldagsvården är ofta små och sådana där det finns en mera naturlig växelverkan mellan kommun och invånare. Självklart behövs det överkommunalt samarbete, det är kanske den viktigaste uppgiften i kommunerna nu och framöver. Men trots att de små kommunerna ofta i debatten upplevs som problematiska ser jag de verkliga utmaningarna i de stora städerna. Hur kan man skapa en levande närdemokrati där invånarnas engagemang blir en resurs för välfärdssamhället?
Delaktigheten kunde leda till en win-win -situation. Om man lyckas med att föda nya former av gemenskap ger det välfärdssamhället nya resurser. Dessutom skulle ett av Finlands största problem lindras närmare bestämt känslan av att så många människor är ensamma och främmande i sitt eget samhälle. Jag hör till dem som gärna då och då skulle rensa ogräs i parken här intill.
