///Hufvudstadsbladet
Antalet folkomröstningar i EU-frågan efter år 1990 är uppe i trettio efter den sista som hålls om en vecka i Lettland. Antalet efter 1972 är fyrtio. I de flesta länderna är nämligen statens suveränitet i sista hand medborgarnas suveränitet. Allt tyder på att folkomröstningarna har blivit ett allt vanligare sätt för folkets representanter att engagera alla människor i en process som överför nationella maktbefogenheter till övernationell nivå. Om jag höll på att skriva en lärobok om direkt demokrati, skulle jag ha riklig tillgång till misstag och okloka attityder kring dessa folkomröstningar. Det är viktigt att analysera dem med tanke på att få bättre folkomröstningar i framtiden, för dem kommer vi att få.[:]
Det finns alltid de som gillar demokratiska spelregler bara om den egna opinionen antas vinna. Om så inte syns ske, föreslår man nya regler i mitten av spelet. Under euro-kampanjen i Sverige gjorde statsminister Göran Persson sig skyldig till denna synd med att tala för att inställa hela omröstningen då nej-sidan hade ett överväldigande försprång. Och detta ville han bara på grund av opinionsundersökningarna, utan att ha tålamod att, än en gång, presentera sina egna bästa argument för att vinna den 14 september.
Maria Carlshamre skrev i Dagens Nyheter härom veckan hur förvånande det är att “de som själva driver opinion så hastigt kastas fram och tillbaka på opinionsundersökningarnas lynniga hav” så att “scenen liknar en nybörjarkurs i vindsurfing där de flesta ligger och
skvalpar i vattnet och irriterat skyller på dålig utrustning”. DN-skribentens ord om den svenska statsministern som “sifferekvilibrist” får en intressant bakgrund då man läser
en inhemsk jeremiad om hur dumt det är att låta folket rösta överhuvudtaget i en “politisk kvartalekonomi” med “höga konjunkturrisker” (IS 13.9.). Bättre vore om de av folket valda representanterna skulle bära sitt ansvar utan massmediala (sic!) intryck. De sistnämnda orden skrevs strax efter mordet på Anna Lindh. Situationen hade då förändrats fullständigt. Det som faktiskt hände i Sverige var att båda sidorna började betona det demokratiska i söndagens folkomröstning. Man ska kunna lyssna till varandras argument även om man är
av olika mening; nu gäller det att hedra Anna Lindh med att gå och rösta och därmed delta i beslutet – vilket partiledarna kommer att respektera. Det är så tragiskt att det behövdes ett (uppenbarligen) politiskt mord för att nå denna civiliserad stämning i den upphetsade debatten.
Ett annat odemokratiskt element i både Sveriges och Estlands folkomröstningar var den ojämna fördelningen av resurserna. Det är ytterst oklokt av ja-sidan att slösa kanske tiotals gånger mera pengar än vad nej-sidan har att tillgå. Det finns nämligen inget bättre sätt att visa att nu står eliten mot folket. Man undrar hur nyttigt det var för ja-sidan att Anna Lindh poserade vid sidan av industripamparna. Mot denna bakgrund kan man gratulera president Tarja Halonen, som lyckades visa misstänksamma ester att deras sällsynta modersmål har ett värde i EU. I Sverige kan man se att eurons symbolvärde var lågt i en mycket konkret sakdiskussion om välfärden och ekonomin. Det gjorde det minsann inte lättare för ja-sidan att nyheterna om Frankrikes och Tysklands svårigheter i att följa eurons spelregler nådde debatten. Argumentet om att vara med och påverka gick inte riktigt hem.
Hela 58 procent av de svenska kvinnorna röstade nej i Sverige. Argumenten om att omsorgen och tryggheten förutsätter sund ekonomi och kraftfull företagsamhet når kvinnor dåligt när den ekonomiska diskursen i EU domineras av iskalla finansministrar. Det vore intressant att veta vilka särförväntningar kvinnor och män har i dagens Estland, för olika måste de ju också vara. En lärdom är att så länge det finns en betydande klyfta mellan “eliten” och “folket” så lockar folkomröstningen fram en enastående protestmöjlighet. De som inte delar min tro att delaktigheten i sig – alltså flera folkomröstningar – kan vara en väg ut ur denna polarisering bes nu vänligen föra in sina alternativ i debatten.
