///Hufvudstadsbladet
Ett nytt ord dyker upp allt oftare upp i landets politiska
vokabulär: oppositionsledaren. Oppositionsledaren
framträder t. ex. som huvudfigur i diskussionen kring
Irakläckan. Man antar att hon före riksdagsvalet skulle ha
haft privilegier i form av tillgång till hemliga dokument
bara hon inte visade någon utanför sitt eget parti att hon
har dem. [:]
Efter valet har det blivit en allt vanligare tro att
oppositionsledaren representerar hela den politiska
oppositionen. Tack, men i mindre oppositionspartier klarar
vi oss nog utmärkt bra utan Ville Itälä, och detta är inte
personligt. Oppositionsledaren hör till tvåpartivälden som
i Storbritannien men definitivt inte till den finländska
regnbågdemokratin.
Jargongen om oppositionsledaren är speciellt irriterande då
man diskuterar huruvida hon/han hålls informerad om
utrikespolitiken. Enligt utrikesminister
Erkki Tuomioja skulle Anneli Jätteenmäki ha fått de
omdiskuterade Irakhandlingarna bara han först hunnit ta upp
saken med statsministern. Av författningsexperterna har man
hört liknande omdömen. Förvirringen är stor, för grundlagen
känner varken oppositionsledaren eller dessvärre
hennes/hans
privilegier i form av tillgång till hemliga dokument.
I ljuset av de nyaste uppgifterna inser man nu att
Irak-läckan uppenbarligen bara har varit toppen av ett
isberg av dolt, systematiskt och välfungerande
informationsflöde från presidentinstitutionen till de
största partierna. Tills Anneli Jäätteenmäki viftade med
sina papper i en tv-debatt.
Bilden börjar klarna. Systemet skapades under president
Kekkonens tid för att garantera utrikespolitikens berömda
konsensus: landets säkerhet kunde ju ha riskerats om inte
“alla” upplevde sig vara med.
Nu vet man att “alla” var närmast socialdemokraterna och
centern, alltså de utrikespolitiskt mest pålitliga
partierna. “Alla” fick sin insider till klubben på
presidentens kansli. Folkdemokraterna kunde man också räkna
med att döma av att Antero Jyränki var Kekkonens kanslichef
i början av 1970-talet.
Jag kan bara tänka mig hur opålitliga de gröna var då vi
tog våra första utrikespolitiska kontakter med kommunismens
motståndare i Sovjetunionen på 1980-talet.
Så underbart det vore att låta allt detta vara och rikta
blicken mot framtidens krävande utmaningar utan någon som
helst efterklokhet. Jag hör ändå till dem som anser att det
även här är viktigt att lära sig av det förflutna. Det sägs
att Martti Manninen faxade ett tusental sidor efter
årsskiftet, men hur fungerade systemet i sin helhet under
årtionden före det? Vilka deltog i det informella
informationsflödet? Läckte det statshemligheter också till
främmande makt via dessa kanaler?
Det är förbryllande att kvarlevorna av ett informellt
informationsbyte som hörde till det kalla krigets Finland
överlevde under fyra presidenter. Av dem styrde de tre
senaste Finland genom makalösa omvälvningar i landets
geopolitiska miljö och därmed också i identiteten.
Som resultat av dessa förändringar har Finland sedan året
2000 en ny grundlag som slutgiltigt normaliserat
utrikespolitiken. Den utövas av presidenten och statsrådet
i samförstånd och riksdagen utövar parlamentarisk kontroll.
Den nya grundlagen känner faktiskt inte till
oppositionsledare. Den ger däremot riksdagens organ
obegränsad tillgång till information från regeringen,
inklusive tillgång till hemliga handlingar. Om
oppositionsledaren orkar göra sitt jobb i utrikesutskottet
eller i stora utskottet, kan han/hon få sitt utskott att
begära alla dokument som riksdagen behöver för att
utöva sin parlamentariska kontroll över regeringen. Trist
nog måste man dela den hemligstämplade informationen med
representanter för alla andra partier som sitter med i
utskottet.
Ännu tristare är att man bör tiga i offentligheten.
Naturligtvis kommer man ändå närmare sanningen men
sanningen lockar förstås inte mest just i valkampanjens
hetta.
Utrikesministeriet har lovat att inom kort kartlägga sin
praxis och det verkliga behovet att hemligstämpla
handlingar. Regeringen ger i november en redogörelse om hur
den nya offentlighetslagen har fungerat. Kartläggningarna
visar sannolikt att utrikespolitiken har normaliserats så
mycket från det kalla krigets dagar att man alldeles väl
kan berätta mer för medborgarna än förr. Därmed försvinner
en del av den mystik som i Finland fått många politiker att
undvika att skaka utrikespolitikens, ja – konsensus.
