///Hufvudstadsbladet

Jag kan vara ganska nöjd efter att ha kämpat i mer än ett årtionde i en europeisk demokratirörelse för en riktig EU-grundlag. Det är i elfte timmen man äntligen erkänner medborgarna vid sidan av staterna. Grundlagens första ord lyder nämligen att den “har sitt ursprung i en önskan hos Europas medborgare och stater att bygga sin gemensamma framtid”.[:]

Ur denna synvinkel vore det ett svek om inte en folkomröstning skulle vara en naturlig förutsättning för grundlagens ratificering i medlemsländerna. Tyvärr är den konstitutionella medvetenheten mycket underutvecklad just i Finland. Men en kedjereaktion är inte utesluten –
åtminstone nio länder engagerar medborgarna direkt i beslutet.

Det paradoxala är att om man vill ha ett levande europeiskt medborgarsamhälle är det nödvändigt att öka överstatligheten på bekostnad av mellanstatligheten. Det låter naturligtvis riskabelt i dagens debatt om hur de stora ländernas maktsträvanden fick övertaget i regeringskonferensen.

Tror man att portugisiska, estniska, franska och finländska medborgare kan ha gemensamma målsättningar i unionen, måste man säga farväl till ett förbund av självständiga stater. I
Europaparlamentet kunde man se att det oftare fanns spänningar mellan olika intressegrupper i våra samhällen – t.ex. mellan industrin och miljörörelsen – än mellan staterna.

Grundlagen innehåller en ny öppning mot medborgarsamhället. Minst en miljon medborgare från ett betydande antal medlemsländer kan föreslå för kommissionen att den vidtar åtgärder i ett ärende där EU har kompetens. I all anspråkslöshet ger den samma informella laginitiativrätt åt medborgarna som Europaparlamentet har! Kommissionen behöver inte heller blint förverkliga parlamentets förslag. Men i båda fallen gör kommissionen klokt om den beaktar den politiska signalen.

Ett test är redan i gång: medborgarorganisationerna samlar som bäst underskrifter för en folkomröstning om själva grundlagen i alla EU-länder. Man kan förutspå att härnäst kommer krav att förbjuda de pinsamma djurtransporterna, spam i e-posten samt rättigheterna för tredje länders medborgare i EU…

Jag känner mig något medskyldig som aktivist i de nätverk som tvingade den mindre folklige konventsordföranden Giscard d’Estaing att ta på allvar att han hade låtit skriva rubriken “deltagandedemokrati” i sin första grundlagsversion.

Det var ett av konventets sista beslut att godkänna initiativrätten. Utan konventet skulle regeringskonferensen ALDRIG ha godkänt att medborgarna blandar sig i beslutsfattandet i unionen.

Unionens grundlag kommer att förändras också i framtiden. Det bästa vore om konventet och regeringskonferensen skulle sammansmältas till ett grundlagsstiftande organ med stark
parlamentarisk vikt och mycket direkta kontakter till olika medborgargrupper.