///Hufvudstadsbladet

År 1991 besvärade 28 närmast rättssakkunniga sig om Kari Suomalainens karikatyrer hos justitieministeriet. Man ville veta om Karis sätt att peka på somalier stred mot brottslagens paragraf om diskriminering av folkgrupp. Det tyckte justitieministeriet inte, men en extremnationalistisk tidskrift, som var det andra målet för skrivelsen, drogs bort från bokhandlarna. [:]

Kari reagerade i Helsingin Sanomat med en karikatyr om “de tjugoåttas gäng”, som fanatiskt dömer honom till livstids “åsiktsfångenskap”. Konstnären själv skrattar sig till döds på bilden. Episoden satte fart på processen som ledde till att Kari avlägsnades från Helsingin Sanomat.
 
Jag var ensam politiker bland dem som skrev på skrivelsen om Karis teckningar. Ett av mina mest ödesdigra uttalanden genom tiderna var det som jag försvarade mig med mot censurbeskyllningarna: “Nog har även yttrandefriheten sina gränser.” – Kanske skulle de här orden inte irritera idag på samma sätt? De senaste veckornas händelser kring Muhammedkarikatyrerna visar att yttrandefriheten bevaras bäst om den ibland medvetet används sparsamt.

Mycket har förändrats i Finland och världen sedan början av 1990-talet. Somalierna som var någonting vidunderligt för finländarna då de anlände till Södra hamnen i Helsingfors har stannat och blivit fler. I och med att kommunikationen globaliseras har världen krympt. Samtidigt utmanar världen allt mer vår förmåga att förstå den. Komplexiteten har ökat och skapat otrygghet.

Det bästa sättet att undvika en världsbrand som fanatismen kan leda till är att sträva efter en mera jämställd värld. Det finns många hundra miljoner unga män i u-länderna i dag som saknar framtidsperspektiv. De gynnas av en rejälare handelspolitik och klokt bistånd. Ett klokt bistånd förbättrar också kvinnornas ställning i samhället. Kvinnornas mänskliga rättigheter är en nyckelfråga i utvecklingen – mot manschauvinistiska strukturer som missbrukar religionen för sina egna syften.

Man bör noga lära sig att skilja mellan religion och makthunger klädd i religionens dräkt. Fundamentalisterna kan i detta sammanhang vara islamiska, kristna, judiska eller religionsmotståndare.

Extremister av olika slag kommer allt mer att utnyttja dragningen till enkla svar och lösningar. Provokationerna och motprovokationerna kan ingen stat helt kontrollera – den nya världens politiska aktörer är ofta icke-statliga på gott och ont. Det är kortsynt av statsministrar att börja be om förlåtelse, man vet ju att den nästa provokation redan är under planering någonstans…

Man bör inte blunda för att olika regeringar och deras hemliga tjänster medvetet använder provokationer som vapen. Kampen om rätten att ha tillgång till information är viktig för yttrandefriheten. Denna medborgerliga rättighet är väsentlig om staten skall kunna stå under demokratisk kontroll.

Diplomatin i sig blir viktigare på alla nivåer. Det behövs kulturdialoger mellan stater, religioner och folkgrupper. Bildningen blir ett strategiskt instrument i den nya världen, inte minst för att öka förståelsen för “de andra” och de stora världsreligionernas gemensamma rötter.

Vem vet, kanske om muslimerna en dag vågar titta på profetens ansikte?