///Hufvudstadsbladet
De massiva protesterna mot eliter i Frankrike och Nederländerna senaste vecka borde inte ha kommit oväntat. Båda är symptom på en längre och djupare kris. [:]
Statsledarna bär ett tungt ansvar. De har inte lyckats i att redogöra var och hur besluten som berör var och en fattas. Många har en dålig vana att utnyttja medborgaropinionen för sina egna maktsyften. Det är ju det som hände i Frankrike. President Jacques Chirac iscensatte EU-toppmötet i mars för att återvända hem som den som hade dödat det opopulära tjänstedirektivet. Behandlingen har ändå gått vidare alldeles normalt.
Ratificeringskrisen måste EU-länderna lösa tillsammans. Annars mångdubblas kaoset och även det lilla förtroendekapital som EU har kvar försvinner. Statsminister Matti Vanhanen skall på onsdagen redogöra för riksdagen vad han tänker föreslå i Europeiska rådet nästa vecka.
EU-länderna kan naturligtvis fortsätta ratificeringarna som om ingenting hänt, tills det blir klart om 20 länder är för grundlagen – eller fem mot den. Sedan ser man om grundlagen kan träda i kraft eller inte. Det finns vissa juridiska alternativ att den träder i kraft trots att alla länder inte stöder den – om motståndarna visar god vilja.
Attraktiv känns denna business as usual -taktik inte.
Alternativet är att granskar fördraget om Europas konstitution på nytt. Tre fjärdedelar av dess textmassa består av mindre konstitutionella bestämmelser om vad EU i praktiken får syssla med och hur. Tänk om man kunde banta hela konstitutionen till en fjärdedel! Den skulle i detsamma bli minst tio gånger lättare att förstå.
De övriga – första, andra och fjärde – delarna av konstitutionen är mycket mera grundläggande och gäller värden, målsättningar, kompetenser, maktfördelning och medborgarnas rättigheter. Märkligt nog tycks de inte väcka motstånd i samma mån. Möjligen har man nått en acceptabel kompromiss som kan godkännas av så gott som alla länder.
Helst skulle alla EU-länderna ordna en folkomröstning samma dag om denna nedbantade konstitution. Nu finns en verklig chans att skapa en gränsöverskridande europeisk diskussion om vart EU ska ta vägen.
Mycket av den intellektuella kritiken i Frankrike gäller faktiskt det tredje kapitlet. Djävulen finns i dess otaliga detaljer om allt möjligt mellan himmel och jord. Jag ser mycket gärna att det återremitteras till konventet för en ny granskning för att ratificeras senare.
Många uppfattar EU som en del av problemet och inte av lösningen till globaliseringen som berövar människorna säkerhetskänslan och framtiden.
Enligt den franska kritiken har EU inte kunnat – eller velat – skapa en tillräcklig politisk motvikt till marknadskrafterna. Den sociala och ekologiska dimensionen är ännu en dvärg vid sidan av den tyngd som den inre marknaden, fria rörligheten och oförvridna konkurrensen representerar. Det här är en genuin europeisk politisk stridsfråga.
Ratificeringskrisen har elektrifierat EU-debatten. Politiken är på väg tillbaka.
