///Hufvudstadsbladet
Finland har i den ena internationella jämförelsen efter den
andra fått mycket beröm för sitt miljöskydd. Man skulle
vänta sig att det i alla kretsar i landet förs en livlig
debatt om hur viktigt det är att miljöaspekterna integreras
ännu bättre i den ekonomiska utvecklingen.[:]
Men så är faktiskt inte fallet. Ett aktuellt exempel är
klimatet. Kyotoprotokollet väntar fortfarande på Rysslands
ratificering, men Europeiska unionen har under alla de
osäkra åren varit övertygad om att det är värt att kämpa
för internationella regler.
Om mindre än ett år börjar utsläppshandeln inom unionen.
Finlands industri, arbetsgivarnaoch FFC gör allt för att
påvisa att tiotusentals jobb försvinner med
utsläppshandeln. De påstår att Finland redan har gjort
“allt” som kan göras för att minska utsläppen.
Sanningens stund är nu den att växtgasutsläppen äntligen
får ett pris. Företagen måste på allvar granska sina
möjligheter att spara energi, öka sin eko-effektivitet,
utnyttja biobränslen och så vidare. Dessa aktiviteter blir
nu lönsamma. Och om övergången till den nya teknologin
kostar mera än utsläppskvoterna på börsen, köper man sådana
av ett annat företag för vilket det lönat sig att minska
utsläppen.
I utsläppshandeln fungerar samma princip som då man äter
en kräfta: först får man lätt de stora saftiga bitarna i
munnen, men småningom är det allt mindre värt att försöka
suga saft ur de allra minsta klorna. Systemet syftar till
att identifiera de lönsammaste utsläppsminskningarna — och
låter de mindre lockande vara.
Finlands Förenade Korporationer protesterar mot
Kyotoprotokollet för att det inte är helt rättvist.
Problemet med de internationella avtalen är faktiskt att
alla länder inte deltar i dem. Det uppstår en
konkurrensnackdel för företagen inom EU tills USA upphör
med att vara fripassagerare.
Men är det sannolikt att man återvänder till tiden då
det lönade sig för företag och konsumenter att släppa ut
växthusgaser i atmosfären? Knappast. Även i USA finns det
tecken på en förändring. Över tio delstater och en rad
storföretag förbereder sig redan för den tid då det kommer
att kosta att släppa ut växthusgaser. De kommer att få en
klar konkurrensfördel då USA äntligen accepterar de
internationella spelreglerna.
Bäst skulle det vara om Finland avstår från att sätta
den internationella klimatpolitiken i gungning.
En annan aktuell miljöparadox i Finland är diskussionen
om Århuskonventionen. Ett stort antal mycket olika länder
har kommit överens om vikten av att öka medborgarnas
delaktighet i miljöpolitiken. Förra veckan fördes en
sorglig debatt om Århuskonventionen i riksdagen. De flesta
talare varnade för att delaktigheten kommer att bromsa
landets ekonomiska utveckling, och det alldeles speciellt
om utländska miljöorganisationer får besvära sig över
viktiga byggprojekt. FFC hade distribuerat material, vilket
förledde mången riksdagsledamot att tro att det grundas en
internationell specialdomstol som står till förfogande för
rävflickor från alla länder.
Verkligheten är inte så skrämmande. En organisation
behöver inte vara registrerad i landet i fråga för att
kunna besvära sig i dess rättsinstanser. Däremot måste den
nog ha verksamhet i landet. Och domstolen granskar
naturligtvis om organisationen är behörig i frågan.
Att föroreningarna inte erkänner några gränser vet alla.
Varför skulle man plötsligt förbehålla landets egna
medborgare rätten till aktioner för en bättre miljö om man
redan erkänt att staterna kan blanda sig i varandras
föroreningar?
Finländska miljöorganisationer spelar redan en viktig roll
i hela Östersjöregionen då man försöker påminna grannländer
om deras avtalsförpliktelser i riktning mot en renare
miljö. Och i ett land som fått så mycket beröm för sitt
miljöskydd behöver man väl inte oroa sig för utländska
påminnelser om vårt internationella ansvar.
