///Hufvudstadsbladet
Aldrig skulle jag ha trott att den gulaste av den gula pressen kunde ge ett av de viktigaste projekten från mina EU-år en så här kraftig knuff framåt. Men faktum är att Tysklands av alla intellektuella föraktade men desto populärare Bildzeitung lyckades få EU-parlamentet att i sista minuten före EU-valet i juni städa upp i dess skandalösa löne- och ersättningssystem. [:]
Den här hösten var det nämligen de tyska europarlamentarikernas tur att hamna på löpsedlarna, inklusive socialdemokraten Willy Rothley, parlamentets rapportör beträffande ledamotsstadgan, sedan länge också kallad sabotör även av sin egen gruppledare. Men i november blev det plötsligt fart på honom efter alla år under vilka han skickligt använt sina juristtalanger till att gång på gång med ett leende komma fram med nya idéer som effektivt stoppade förhandlingarna.
Nu var det möjligt för parlamentet att kompromissa på flera tidigare orubbliga punkter. Pensionsåldern kunde vara 63 år i stället för 60 år. Medlemsländerna skulle få beskatta MEP-lönerna enligt den nationella skattenivån. Immunitetsfrågorna skulle revideras under den pågående regeringskonferensen, inte i detta sammanhang. Ministerrådet väntas besvara parlamentets välvilja senast den 15 januari. Man får hoppas att ministrarna inte blir sittande med Svarte Petter i detta kortspel som spelats i många år.
Om man inte varit med från början kunde man verkligen gratulera EU-parlamentet och dess energiska talman Pat Cox. Men kanske det ändå är lite tidigt. Det bör till exempel noteras att parlamentet lämnat det helt öppet när stadgan skall träda i kraft. Det kan bli 2004 eller 2009.
För det andra har parlamentet varit oenigt om hur långt man skall kräva dokumentation av kostnaderna för att ersätta dem. Senast under hösten har revisionsrätten lagt märke till att några ledamöter har betalat sina frivilliga pensionspremier direkt ur den allmänna kostnadsersättningen, som bara får utnyttjas för politiska aktiviteter. Man har skäl att misstänka att majoriteten inte vill ha några “byråkratiska” kontrollmekanismer. Förhoppningsvis kräver ministerrådet ändå genomskinlighet även här.
Man bör inte glömma ogenomskinligheten som råder utanför denna diskussion. Mycket litet är än så länge känt om till exempel europarlamentarikernas assistenter. Under mina sista månader i lagutskottet kämpade jag hårt för att ledamöterna måste offentliggöra (bara) namnen på de personer eller organisationer som hjälper dem i deras arbete. Blygheten ledde till att samma kolleger som alltid velat stoppa lönereformen nu viftade med EU:s dataskyddslagstiftning framför näsan på mig. Det gällde ju privata kontrakt mellan parlamentarikern och medarbetare.
Men naturligtvis skall skattebetalarnas pengar kunna övervakas offentligt, konstaterade även assistentföreningen. Några har verkliga slavkontrakt och “legaliseringen” skulle gynna dem. Man kom halvvägs under påtryckningar från den tyska och franska pressen: alla assistenter som jobbar i Bryssel eller Strasbourg skall enligt huvudregeln ha sina namn ute på internet, de övriga inte. Denna obegripliga dataskyddsdebatt ägde rum samtidigt som européernas reella skydd av privatlivet urholkades ordentligt via USA:s oproportionerliga krav på passageraruppgifter.
Inför EU-valet aktualiseras ytterligare ett kryphål. Finlands lag om valfinansieringens offentlighet gäller nu för första gången också EU-parlamentariker, dock med lite högre tröskelsummor för de enskilda gåvorna. I EU-valet 1999 krävdes i medeltal 400000 mark per kandidat för inval, och de högsta budgeterna var redan då 900000 mark. Dessa summor kan gömmas bakom rubriken “donationer till stödföreningen”. Å andra sidan kräver EU-parlamentet att ledamöterna varje år deklarerar det stöd som de har fått för sin politiska aktivitet. Valfinansieringen försvinner i ett svart hål.
Detta är inte hållbart. Intresseorganisationerna och företagen har för länge sedan insett hur mycket makt EU-parlamentet har.
HEIDI HAUTALA
SKRIBENTEN äR RIKSDAGSLEDAMOT FöR DE GRöNA.