///Hufvudstadsbladet
Uppgifterna om CIA:s hemliga arresterinscentraler och internationella spionnätverk visar att kampen mot den internationella terrorismen har fått allt mera alarmerande former. Ändamålen helgar medlen – men inte ens ändamålen ser hoppingivande ut då man ser hur läget i Irak och Afganistan förvärras hela tiden.[:]
Olika regeringar har reagerat olika på uppgifterna om CIA:s eventuella flygningar med fångar som förs till hemliga orter. I Sverige har myndigheterna anhållit om att USA redogör för saken och en rapport från luftfartsmyndigheterna om det inträffade kommer snart upp till behandling.
Det här kan man jämföra med lugnet i Finland. Utrikesminister Erkki Tuomioja har i anslutning till en presskonferens besvarat en fråga om saken med att de finländska myndigheterna inte har uppgifter om eventuella mellanlandningar eller flyg i Finlands luftrum med CIA-fångar ombord.
Det är nog mycket svårt att nöja sig med det svaret. Riksdagen behandlar som bäst ett avtal om utlämning av misstänkta personer mellan EU och USA. Lagutskottet har bett om att få all tillgänglig information om CIA:s hemliga aktiviteter. Risken finns nämligen att den utlämnade blir ett offer för tortyr och andra omänskliga åtgärder. Finland har hittills bestämt vägrat att bidra till sådant.
Regeringen kommer alltså inte att klara sig ur det här med utrikesministerns svar.
Man kan inte heller acceptera att EU-länderna på ett mycket diskret sätt har frågat varandra om det stämmer att några av dem medverkar i USA:s hemliga antiterroristnätverk.
USAs strategi förbigår EU – än en gång – och i och med att man bilateralt arbetar med de mest villiga medlemsländerna. Är inte det här det bästa beviset för att EU behöver en gemensam säkerhetspolitik?
I många länder diskuterar man som bäst ändringar i lagar och internationella avtal som är för “restriktiva” med tanke på terrorismen. Kampen för civila och mänskliga rättigheter är aktuellare än på länge.
Det är speciellt de folkvaldas uppgift att be regeringarna redogöra för hur de ser på och agerar i dessa frågor. I Storbritanniens underhus har Tony Blair fått många motståndare även i sitt eget parti då han vill förlänga anhållningstiderna utöver det som kan anses vara acceptabelt i en rättstat.
Senast i och med den internationella terrorismen finns det inte längre någon klar gräns mellan utrikes- och inrikespolitiken. Säkerhetstjänsterna arbetar allt mer över gränserna. Det gäller också vår inhemska skyddspolis. En nödvändig slutsats är att det behövs parlamentarisk kontroll för att se till att sådana organisationer utnyttjar sin kompetens inom lagens gränser. Den internationella terrorismen och kampen mot den utgör sålunda en ny utmaning för riksdagen.
