///Hufvudstadsbladet

Det ligger mycket nationalpsykologi bakom diskussionen om
Finlands framtida säkerhetspolitiska vägval. Man kan se hur
gamla beteendemönster smyger tillbaka, om man inte aktivt
motarbetar dem. Forskaren Tuomas Forsberg påpekar att
neutraliteten mycket snart kan få nytt innehåll i och med
att Finland vill stanna utanför dispyten mellan EU-länder
som har olika attityder mot USA (Suomen Kuvalehti 9.5.2003).
Våra utrikespolitiska ledare tycktes hysa speciell avsky det
lilla toppmötet mellan de fyra länderna som hårdast motsatte
sig Irakkriget (Tyskland, Frankrike, Belgien och Luxemburg)
för att grunda EU:s försvarspolitiska kärna. Inga
kommentarer var tillgängliga.[:]

Så lätt blir det inte i framtiden. Nu föreslår presidiet för
EU:s framtidskonvent uttryckligen sådana strukturer som de
fyras gäng samt andra villiga länder behöver för att grunda
sin försvarsunion, som de andra kan senare ansluta sig till.
Finland föredrar att låta de andra stoppa dessa utbrytare.
Utrikesminister Erkki Tuomioja vill enbart främja gemensam
säkerhets- och försvarspolitik. Denna attityd kan på ett
olyckligt sätt leda till öppen konkurrens, där till exempel
Frankrike och USA börjar samla europeiska länder runt sig.
Finland kan alltså tvingas välja vilken grupp EU-länder vi
hellre vill tillhöra. Kan vi då bevara vår oskuld?

Jag hör till dem som anser att alliansfriheten inte är något
självändamål utan måste anpassas till nya utmaningar och
möjligheter. Ett självständigt försvar kan knappast förbli
oberoende av en stark internationalisering av
krishanteringen. Det är lite oärligt att inte erkänna att
skiljelinjen till försvarssamarbetet är mycket tunn om vi
deltar i EU:s krishantering.
Enligt Maastrichtfördraget är målet ett gemensamt
EU-försvar. Detta aktualiseras nu.
Som de fyras gäng påpekar skulle även det transatlantiska
samarbetet vara på sundare bas om inte EU i lika hög grad
som nu vore beroende av Förenta staterna. Irakkriget har
tydliggjort hur meningslöst det är att påstå att Nato är en
värdegemenskap. Många experter bedömer att Nato möjligen
håller på att bli en meningslös organisation.

Världen skulle må bättre om EU hade en starkare gemensam
utrikespolitisk linje. Inom EU bör man först och främst
underlätta gemensamma beslut, försvara folkrätten inom FN
och bära sitt ansvar för utvecklingsländerna. I ändan av
skalan har man redan godkänt militära medel. Stegen mot ett
gemensamt försvar är inte så onaturliga i denna utveckling.
Men man bör dock investera minst lika mycket i den civila
som i den militära säkerheten.
Tanken på ett EU-försvar avvisas ofta med att EU inte bör
skapa dubbel kapacitet jämsides med Nato, det vill säga mer
vapen i världen. Men har någon granskat det slöseri som
uppstår då varje EU-land upprätthåller sin egen kapacitet?
Om man utnyttjade de nuvarande försvarsbudgeterna gemensamt
kunde man åstadkomma mycket mer. EU kan aldrig konkurrera
med USA på det militära planet, så varför medge att dessa
ambitioner kan glömmas utan större mindervärdeskomplex.

Det bästa vore om man i Finland snarast sätter i gång en
öppen debatt om hur landets säkerhetspolitiska ställning
skall utvecklas inom de närmaste fem till tio åren. Detta
förutsätter att den nya regeringen kommer över sin
förvirring och inom en nära framtid överlåter en
säkerhetspolitisk redogörelse till riksdagen.

Heidi Hautala
Skribenten är grön riksdagsledamot